Message in a bottle
Det är sorgligt, men ibland vill jag bli räddad.
När vi åkte ned till Mikes morfar nu i somras utbröt ett litet bråk på perrongen mittemot. Två män som höjde röster och knuffades och vagt maskerade dödshot. Vi gjorde ingenting och rationaliserade bort det med att vårt tåg skulle komma om tre minuter, och även om det fysiskt var nära så var vägen dit lång, och det stod ju massor av människor omkring dem som kunde göra något, och vad skulle vi göra egentligen?
Bredvid oss stod en stationsvärd och tittade på över spåren. Bredvid dem stod en stationsvärd och försökte signalera åt vår att komma över och göra något åt saken.
Männen som bråkade var stora och testosteronstinna. De som till slut gick emellan var två kvinnor i kostym.
Jag sa att jag önskade att jag vore så modig, att jag skulle våga göra något om jag hade kunnat. (Jag hade kunnat göra något)
Jag är inte så modig som jag önskade. Men jag hoppas ändå att det finns saker jag skulle göra i andra situationer. Jag hoppas att jag skulle göra något om jag märkte att någon var besvärad av påtryckande sällskap i tunnelbanan, och jag vill gärna tro att jag skulle försöka förhindra om jag såg sparkar och slag som inte återgäldades. Men jag vet inte.
Ett av mina problem är att jag är villig att ge för många chanser. Igår på nattbussen mellan Proppens nya och mitt gamla hem sa jag "please don't touch me" till honom - men jag tänkte att jag inte behövde göra något mer efter det annat än att svara på hans frågor om lokalgeografin (vi hade ju etablerat att jag inte ville bli rörd). Sen sa jag det till honom igen och försökte förlåta honom med att min kultur var mycket mer avståndstagande och kall än hans, och att han säkert inte menade något illa med det (jag som kan bli illa berörd av vänners händer kan kanske tänkas överreagera på kroppkontakt - det var ju bara en hand på armen trots allt). Han sa att han var ledsen och att det var hans fel.
Men sen var jag tamejfan tvungen att säga det till honom igen. Så jag fyllde på med att jag skulle gå och sätta mig där framme hos chauffören (han tyckte "no, is okay"). Och då när jag ställde mig upp, och han ställde sig upp för att släppa förbi mig såg jag det: En hand hade precis lagts på hans axel, men lyftes igen när ägaren till den sett att jag inte behövde räddas.
Och jag vet inte. Det var fint. Jag satte mig längst fram och försökte att inte grina. Någon ville hjälpa mig, och det gjorde mig tacksam och situationen obehagligare än den hade varit innan (det hade alltså inte bara varit jag).
Det är så läskigt. Han gjorde ju ingenting, men ändå är man rädd. (Jag säger "man" och menar "jag") Det är så lätt att rubba min säkerhetskänsla bara genom att vänligt prata med mig.
Det fick mig att tänka på pizzasnubben i Paris (återigen med den där konstiga känslan av tacksamhet). Jag och Proppen hade suttit vid ett litet rangligt bord på en trottoar i Montmartre, pizzasnubben hade stått i den lilla dörröppningen och spanat. Som jag minns honom var han en stor karl med en stor näsa, en blå skjorta med uppkavlade ärmar och ett enormt vitt förkläde, och plötsligt stod han bredvid oss så att vi blev som en liten intim fyrkant runt bordet - han, jag, Proppen och väggen. Han stod där rätt länge med tanke på att han inte sa något till oss, med huvudet böjt snett ned mot ena axeln och ögonen halvslutna.
Till sist slappnade han av, jag tror till och med att han gav oss ett kort leende, och ställde sig i dörröppningen igen. Varpå vi la märke till det stora och högljudda grabbgäng som precis hade passerat. Och det blev med ens så självklart: Han hade försökt skydda oss från något oönskat (men uppenbarligen oundvikligt?).
Då var det lite blandade känslor - jag behövde ju inte räddas och blev lite upprörd över att han tyckte det, men ändå var det något med hans omtanke som förvånade mig och fick mig att känna mig just tacksam. Någon höll ett beskyddande öga på oss. Men viktigare än så var någon såg efter någon annan, och i förlängning var livet kanske inte så hårt, och man var kanske aldrig så ensam och utelämnad som man trodde, och världen kanske inte befolkades av hundätande hundar.
Det är så jag vill tro att det är, att vi ser efter varandra. Och att de gånger jag inte vågade säga ifrån själv och ingen gjorde det åt mig bara var undantag.
När vi åkte ned till Mikes morfar nu i somras utbröt ett litet bråk på perrongen mittemot. Två män som höjde röster och knuffades och vagt maskerade dödshot. Vi gjorde ingenting och rationaliserade bort det med att vårt tåg skulle komma om tre minuter, och även om det fysiskt var nära så var vägen dit lång, och det stod ju massor av människor omkring dem som kunde göra något, och vad skulle vi göra egentligen?
Bredvid oss stod en stationsvärd och tittade på över spåren. Bredvid dem stod en stationsvärd och försökte signalera åt vår att komma över och göra något åt saken.
Männen som bråkade var stora och testosteronstinna. De som till slut gick emellan var två kvinnor i kostym.
Jag sa att jag önskade att jag vore så modig, att jag skulle våga göra något om jag hade kunnat. (Jag hade kunnat göra något)
Jag är inte så modig som jag önskade. Men jag hoppas ändå att det finns saker jag skulle göra i andra situationer. Jag hoppas att jag skulle göra något om jag märkte att någon var besvärad av påtryckande sällskap i tunnelbanan, och jag vill gärna tro att jag skulle försöka förhindra om jag såg sparkar och slag som inte återgäldades. Men jag vet inte.
Ett av mina problem är att jag är villig att ge för många chanser. Igår på nattbussen mellan Proppens nya och mitt gamla hem sa jag "please don't touch me" till honom - men jag tänkte att jag inte behövde göra något mer efter det annat än att svara på hans frågor om lokalgeografin (vi hade ju etablerat att jag inte ville bli rörd). Sen sa jag det till honom igen och försökte förlåta honom med att min kultur var mycket mer avståndstagande och kall än hans, och att han säkert inte menade något illa med det (jag som kan bli illa berörd av vänners händer kan kanske tänkas överreagera på kroppkontakt - det var ju bara en hand på armen trots allt). Han sa att han var ledsen och att det var hans fel.
Men sen var jag tamejfan tvungen att säga det till honom igen. Så jag fyllde på med att jag skulle gå och sätta mig där framme hos chauffören (han tyckte "no, is okay"). Och då när jag ställde mig upp, och han ställde sig upp för att släppa förbi mig såg jag det: En hand hade precis lagts på hans axel, men lyftes igen när ägaren till den sett att jag inte behövde räddas.
Och jag vet inte. Det var fint. Jag satte mig längst fram och försökte att inte grina. Någon ville hjälpa mig, och det gjorde mig tacksam och situationen obehagligare än den hade varit innan (det hade alltså inte bara varit jag).
Det är så läskigt. Han gjorde ju ingenting, men ändå är man rädd. (Jag säger "man" och menar "jag") Det är så lätt att rubba min säkerhetskänsla bara genom att vänligt prata med mig.
Det fick mig att tänka på pizzasnubben i Paris (återigen med den där konstiga känslan av tacksamhet). Jag och Proppen hade suttit vid ett litet rangligt bord på en trottoar i Montmartre, pizzasnubben hade stått i den lilla dörröppningen och spanat. Som jag minns honom var han en stor karl med en stor näsa, en blå skjorta med uppkavlade ärmar och ett enormt vitt förkläde, och plötsligt stod han bredvid oss så att vi blev som en liten intim fyrkant runt bordet - han, jag, Proppen och väggen. Han stod där rätt länge med tanke på att han inte sa något till oss, med huvudet böjt snett ned mot ena axeln och ögonen halvslutna.
Till sist slappnade han av, jag tror till och med att han gav oss ett kort leende, och ställde sig i dörröppningen igen. Varpå vi la märke till det stora och högljudda grabbgäng som precis hade passerat. Och det blev med ens så självklart: Han hade försökt skydda oss från något oönskat (men uppenbarligen oundvikligt?).
Då var det lite blandade känslor - jag behövde ju inte räddas och blev lite upprörd över att han tyckte det, men ändå var det något med hans omtanke som förvånade mig och fick mig att känna mig just tacksam. Någon höll ett beskyddande öga på oss. Men viktigare än så var någon såg efter någon annan, och i förlängning var livet kanske inte så hårt, och man var kanske aldrig så ensam och utelämnad som man trodde, och världen kanske inte befolkades av hundätande hundar.
Det är så jag vill tro att det är, att vi ser efter varandra. Och att de gånger jag inte vågade säga ifrån själv och ingen gjorde det åt mig bara var undantag.
Kommentarer:
Postat av: Flodisen
Hm... Du glömde när du räddades av bålde riddar Gurkemums i skogen. Tyvärr har jag inte den där dikten kvar. Den hade ju passat perfekt här. Du gillade ite att bli räddad då heller. :-)
Postat av: Agnieszka
Man måste inte alltid vara starkast. Det är alltid så svårt att veta om det bara är en själv som överreagerar och jag brukar alltid bli så glad när jag inser att någon annan håller med. kram Det låter definitivt obehagligt.
Trackback