Your Window Into Madness

Det blir obehagligare och obehagligare att skriva saker på engelska. Facebook-kommentarer suddas ut och skrivs om i oändlighet innan jag till sist vågar posta dem och sms som inte är till Mike ska vi inte ens tala om. Varför, varför, varför? Jag har närmre till talad engelska än jag borde (jag skyller på han jag bor med) men blir helt handlingsförlamad när jag ska skriva.

Det brukade vara tvärtom. Från det att jag var nio tills det jag började på universitetet hade jag fruktansvärt svårt för att faktiskt säga något, vad som helst, på engelska (om det inte var en låtsasdålig dialekt). Mina kinder exploderade, jag började läspa och glömde vartenda ord jag någonsin kunnat bara jag försökte. Ovana, antar jag att det är. Jag har inte skrivit något på engelska sedan c-uppsatsen, men redan den var sjunkande sten. Enda sättet att komma över det är att faktiskt skriva, men då måste jag ha en bra anledning. Jag har aldrig varit bra på att öva på saker bara för övningens skull. Det måste liksom alltid finnas någon annan tanke också, något med ett värde i sig.