Your Window Into Madness

Så är det sant, jag ÄR en neutral gammal kvinna. Den obligatoriska tutorialn (korrekt böjt svensk substantiv) på Assassin's Creed tråkar ut mig till vansinne, och inte ens det faktum att den (hittills) fåniga backstoryn stöttas av Kristen Bell tröstar mig, I never got into Veronica Mars. Jag orkar inte lyssna på den utdragna dialogen i mellanspelen heller, för ibland är den så övertydlig att jag spyr. Två gånger har jag redan lagt ifrån mig kontrollen. I know.

Men jag försöker övertala mig själv att det bara är bra (jag har kommit en bit på översättningen av texten som aldrig skulle översättas till svenska i det verkliga livet (inte om jag fick bestämma i alla fall) eftersom xboxen inte har någon dragningskraft, och det känns till och med som att jag har gjort ett hyfsat jobb. Än så länge, bör nog poängteras). Dessutom är tutorialn bara till för idioter och småbarn ändå, jag kan klassas som tonåring, jag står över sådana infantila dumheter.

Och jag vet att det egentligen är ett tecken på min elakhet att jag försöker få det till ett tecken på min godhet, men jag stötte på en viss person ur en viss klass som vissa inte står ut med igår (D, min, jag), och jag stannade och småpratade. Och jag log! Och jag skrockade! Och jag lyssnade! Ändå tills hon sa "ja, nej, jag borde nog...". Nu kämpar jag bara för att inte få för mig att hon tror att hon gjorde mig en tjänst, så som jag tror att jag gjorde henne.

Annars är det galet mycket skola. Och syjunta. Och Tyresöhelg.