Ansiktstittande
De senaste veckorna har jag lagt mycket tid på att titta på, och leta efter, "intressanta" (den exakta definitionen varierar) ansikten (vem har sagt att sommarlov inte är konstruktiva?). Idag har jag tittat på Steve Perrys ansikte.
Jag har jättesvårt att få grepp om det, om man ser det från olika vinklar och tidsåldrar. Och det är...fascinerande. Jag vet inte vad jag ska säga, förutom: titta! Titta på det!
Annars har det visat sig att jag har missat delar av 80-talet. Typ, Steve Perry. Jag har aldrig lyssnat på Journey, på riktigt eller på låtsas. Accepterat deras existens men inte mycket mer. Men halv sju imorse snubblade jag över en blogg som lagt upp en video med Don't Stop Believing, och sen är resten sitta-och-stirra-på-ansikte-historia. Och allt jag har att säga är: titta! Titta på de första trettio sekunderna! Där finns nämligen de små, mystiska munsträckargrimaserna.
Så här i början av min bekantskap med herr Perry är jag bara vänligt inställd, men vad videon säger oss om honom är att 1.) han inte borde försöka dansa, gå eller hålla takten stående, 2.) han borde skaffa sig ett par nya byxor, storlek större 3.) han har fantastiskt hår och jag vill slita det av hans huvud.
Bloggen jag läste tyckte:
"There are two kinds of people in this world: People who love Journey ironically and people who love Journey genuinely. People who love Journey ironically are mostly leather-clad hipsters in second-hand vintage T-shirts, smoking cloves and hanging with strung-out androgynous she-boys outside used record stores. As for people who love Journey genuinely, they do so because of this song. Say what you will about Steve Perry (For example: He looks like Paris Hilton with Down Syndrome) but the man could sing."
Men jag kan ändå inte sluta titta på hans ansikte. Titta på det!!!
Jag har jättesvårt att få grepp om det, om man ser det från olika vinklar och tidsåldrar. Och det är...fascinerande. Jag vet inte vad jag ska säga, förutom: titta! Titta på det!
Annars har det visat sig att jag har missat delar av 80-talet. Typ, Steve Perry. Jag har aldrig lyssnat på Journey, på riktigt eller på låtsas. Accepterat deras existens men inte mycket mer. Men halv sju imorse snubblade jag över en blogg som lagt upp en video med Don't Stop Believing, och sen är resten sitta-och-stirra-på-ansikte-historia. Och allt jag har att säga är: titta! Titta på de första trettio sekunderna! Där finns nämligen de små, mystiska munsträckargrimaserna.
Bloggen jag läste tyckte:
"There are two kinds of people in this world: People who love Journey ironically and people who love Journey genuinely. People who love Journey ironically are mostly leather-clad hipsters in second-hand vintage T-shirts, smoking cloves and hanging with strung-out androgynous she-boys outside used record stores. As for people who love Journey genuinely, they do so because of this song. Say what you will about Steve Perry (For example: He looks like Paris Hilton with Down Syndrome) but the man could sing."
Men jag kan ändå inte sluta titta på hans ansikte. Titta på det!!!
Kommentarer:
Trackback