Your Window Into Madness

Mitt korståg av bilder med dålig kvalitet fortsätter. I helgen har jag hängt med katten och läst böcker. Har jag nämt att det är världens bästa katt? Du kanske tror att någon av katterna du känner är den bästa i världen, men du har fel. Fel, fel, fel. Hon börjar bli gammal, katten. 13 eller 14 sägs hon vara, lilla Spocken, men ingen kan veta med säkerhet. För hon är fortfarande liten, som en överdimensionerad lussekatt ungefär, och minimal om man jämför med de råbarkade bondkatter som härjar på halvön hon somrar på (klockan fyra i morse smög en av dem in i köket (en sådan fräckhet!) men unga fröken sa ifrån. Det här är samma katt som för sex år sedan skrämdes av flugor.)

Hon sover på armar. Hon ramlar ner från saker (Här är ditt liv,Spocken skulle vara ett ändlöst montage av klipp på hur hon ramlar ner från bord, flervåningshus, armstöd och ekar). Hon vägrar att bli flyttad till andra rum. Hon har rosa öron. Hon ser ut som en ko. Hon försöker alltid trycka in sitt huvud i ens näsa. Hon hatar barn. Hon kan höra vem det är som åker upp i hissen hos mina föräldrar och positionerar sig själv i lägenheten därefter. Hon kramar ens finger med sina tassar. Hon låtsas att hennes tunga inte känner skillnad på hennes ben och ens hand. Och det som gör henne bättre än alla andra katter är att det är mina armar hon sover på.