Bite me
Det är något mystiskt som händer ute på landet (och med "landet" menar jag mina föräldrars sommarstuga, blott 600 meter längre ut i Tyresö än huset som min Anna växte upp i). Staden kryper närmre och närmre och jag gillar det inte.
Det underliga är hur det märks. Jag var därute i tre dygn och jag kliar inte.
När jag säger att jag inte kliar menar jag att jag inte har något verkligt att klia. Däremot lever fantomirritationen kvar under huden. Jag känner hur en viss sorts insekter landar på mina fötter som sticker ut under täcket om natten, väntar på sticket som inte kommer. Omedvetet drar jag fingrarna över min hud på jakt efter små knölar av en annan sort. Vanan sitter i. De söker sig till vecken: knä och arm. Att leta efter fästingar är ungefär som att försöka lyssna efter bussen som man vet snart kommer att ta sig över krönet på Nytorpsvägen. Varje gång man hör en motor närma sig tänker man "är det där bussen?". Men det är alltid en skruttig liten honda som puttrar förbi åt andra hållet. Man tycker att det lät ju lite som en buss trots allt, men man har fel. Varje gång man formulerar sig i frågor, eller trycker in ett "kanske" i sitt påstående om att det är bussen som kommer, så har man fel. När bussen verkligen kommer, vet man att bussen kommer.
Samma sak med fästingar. Fingrarna söker efter saker som sticker upp, efter saker som inte passar sig på slät hud. Ibland hittar man ett myggbett, ett oroväckande födelsemärke, en liten sårskorpa, en tonårsblemma eller ett utslag. Man för snabbt fingret fram och tillbaka över uppstickaren, försöker känna om den följer ens rörelse eller ligger kvar. Man tänker "är det kanske inte en fästing, det där?". Men det är det inte. Det går inte att ta miste på känslan av ett litet odjur som sitter fast i en, hur den platta kroppen går att vända fram och tillbaka som en sida i en bok. Och man är glad att man hittade den så snabbt.
En sommar hade jag tolv (fastbitna) fästingar. Nästa tjugotvå. Nästa arton. Jag kommer nog aldrig att ha fler än tre på en sommar någonsin igen.
Den enkla och pastoralromantiska förklaringen är att vi inte längre har en koäng att gå förbi/genom/över på väg ned mot vattnet. Korna är slaktade, gräset slått, marken uppgrävd. De har byggt en skola där för att tillgodose det växande behovet när fler och fler av sommarstugorna byggs om till vinterbonade hus. Busshållplatsen som i min verklighet alltid har hetat Rödhakevägen kallar busshållplatsuppläsartanten för 'Breviks skola', och inte 'Breviksskolan', vilket är salt i mina sår.
Och mitt sovrum är tyst om natten. Ingen enveten mygga som hindrar mig från att sova med sitt surr (eller avbrotten i surrandet som man vet kommer att manifesteras som en kliande, röd prick när det väl blir morgon). Jag saknar dem inte, men myggen har lämnat en oroväckande tystnad efter sig. Staden kryper närmre, och jag återvänder till den med ett ensamt myggbett på knät och bara minnet av paniken som infinner sig när man ser en fästing krypa över en. Det är den enda aspekten som skrämmer mig med fästingarna - inte borrelian, inte tbe:n, inte att man ska råka lämna kvar huvudet inborrat, osynligt - utan just att de håller sig fast med en sådan obesvärad målmedvetenhet innan de har bitit sig fast. Och den här var den största jag sett. Fördrivna mygg och muterade fästingar. Det är framtidens melodi.
Det underliga är hur det märks. Jag var därute i tre dygn och jag kliar inte.
När jag säger att jag inte kliar menar jag att jag inte har något verkligt att klia. Däremot lever fantomirritationen kvar under huden. Jag känner hur en viss sorts insekter landar på mina fötter som sticker ut under täcket om natten, väntar på sticket som inte kommer. Omedvetet drar jag fingrarna över min hud på jakt efter små knölar av en annan sort. Vanan sitter i. De söker sig till vecken: knä och arm. Att leta efter fästingar är ungefär som att försöka lyssna efter bussen som man vet snart kommer att ta sig över krönet på Nytorpsvägen. Varje gång man hör en motor närma sig tänker man "är det där bussen?". Men det är alltid en skruttig liten honda som puttrar förbi åt andra hållet. Man tycker att det lät ju lite som en buss trots allt, men man har fel. Varje gång man formulerar sig i frågor, eller trycker in ett "kanske" i sitt påstående om att det är bussen som kommer, så har man fel. När bussen verkligen kommer, vet man att bussen kommer.
Samma sak med fästingar. Fingrarna söker efter saker som sticker upp, efter saker som inte passar sig på slät hud. Ibland hittar man ett myggbett, ett oroväckande födelsemärke, en liten sårskorpa, en tonårsblemma eller ett utslag. Man för snabbt fingret fram och tillbaka över uppstickaren, försöker känna om den följer ens rörelse eller ligger kvar. Man tänker "är det kanske inte en fästing, det där?". Men det är det inte. Det går inte att ta miste på känslan av ett litet odjur som sitter fast i en, hur den platta kroppen går att vända fram och tillbaka som en sida i en bok. Och man är glad att man hittade den så snabbt.
En sommar hade jag tolv (fastbitna) fästingar. Nästa tjugotvå. Nästa arton. Jag kommer nog aldrig att ha fler än tre på en sommar någonsin igen.
Den enkla och pastoralromantiska förklaringen är att vi inte längre har en koäng att gå förbi/genom/över på väg ned mot vattnet. Korna är slaktade, gräset slått, marken uppgrävd. De har byggt en skola där för att tillgodose det växande behovet när fler och fler av sommarstugorna byggs om till vinterbonade hus. Busshållplatsen som i min verklighet alltid har hetat Rödhakevägen kallar busshållplatsuppläsartanten för 'Breviks skola', och inte 'Breviksskolan', vilket är salt i mina sår.
Och mitt sovrum är tyst om natten. Ingen enveten mygga som hindrar mig från att sova med sitt surr (eller avbrotten i surrandet som man vet kommer att manifesteras som en kliande, röd prick när det väl blir morgon). Jag saknar dem inte, men myggen har lämnat en oroväckande tystnad efter sig. Staden kryper närmre, och jag återvänder till den med ett ensamt myggbett på knät och bara minnet av paniken som infinner sig när man ser en fästing krypa över en. Det är den enda aspekten som skrämmer mig med fästingarna - inte borrelian, inte tbe:n, inte att man ska råka lämna kvar huvudet inborrat, osynligt - utan just att de håller sig fast med en sådan obesvärad målmedvetenhet innan de har bitit sig fast. Och den här var den största jag sett. Fördrivna mygg och muterade fästingar. Det är framtidens melodi.
Kommentarer:
Trackback