Your Window Into Madness

Min närvaro vid datorn lyckades väcka den temporära Wynnen, jag fick torka mitt hår, och vi gav oss av mot Staden hon och jag. Den som har ett par timmar att döda i Stockholm bör gå till Beyond Retro på Åsögatan och titta på klänningar. Det finns hur många som helst, och alla är värda att klämma på. Hon köpte resans två första, jag plockade upp en gubbkeps. Och nu följer en liten parentes om mitt huvud och studenten (jag hade näst störst mösstorlek när vi tog studenten, bara tvåmeters bredaxlade Johan hade större. Martin som var konstig och kortare än jag (och som tittade på tavlan genom ett litet teleskop) hängde armen om mina axlar och viskade konspiratorisk "vi har samma, du och jag". I vilket fall hade jag mycket större än Proppen, som ändå bar sin studenmössa på öronen medan min låg och vilade på bakhuvudet.) Min gubbkeps har storlek 59, och nu minns jag inte om jag hade 58 eller 60 i gymnasiet. Antingen har mitt huvud vuxit (för kepsen sitter inte riktigt på ordentligt i alla lägen) eller så hade jag redan då groteskt stort huvud - det fanns inga i storlek 60 att köpa.

I tunnelbanan på väg hem erbjöd ett trettonårigt popsnöre mig sin sittplats. Han skulle "ändå gå av vid nästa hållplats" sa han, och insisterade. När jag steg in genom dörren hos mina föräldrar utbrast min mor: "You look like your grandfather!".

MEN! På väg till spelningen gick vi förbi en Marah-affisch, och banne mig om den sötaste och mest beundransvärda av dem inte bar en likadan. Nästan. Hans var inte lika gubbig, I guess.


Berns.

Berns är speciellt, och jag tycker nog om det en hel del faktiskt. Det, som i lokalerna, inte dem som i folket alltid. Till och med "Tvåtrettiofem" (eller som de vill bli kallade internationellt: "2.35:01", which is equally retarded), som är litet och allting är svart, förutom de stora skärmarna på väggarna där det då brann eldar som aldrig dog ut, och de röda sammetsschäslongerna med matchande kuddar. Baren var så svart att den knappt syntes och ölen var dyr. "I don't know what we were expecting, but we weren't expecting this". Och det är väl en del av charmen med Berns, att det är så fånigt överväldigande att man måste imponeras.

När vi klev in i mörkret mötte jag en person som nu i efterhand bara kan beskrivas som en väldigt kort Italian-American brooklynbo. Han sa "hi" och log, och jag gav honom en blick som sa "who the fuck are you and what the hell do you want?". Han visade sig vara den nya basisten i bandet.

Spelningen var...bra. Men samtidigt lite speciell. Framför oss satt ett par män i kostym, converse och 35-årsåldern och drack sin dryck i uppställningen stor stark + shot. Bakom oss stod ett par fotbollsgubbar från Göteborg och skrattade pinsamt högt och opassande åt de amerikanska skämten. Det fanns fyra andra tjejer i lokalen, samtliga i randiga tröjor. De som inte fick plats på schäslongerna stod längs väggarna och älskade det. Dansande män! Män som inte kunde dansa, men som gjorde det ändå och smälte mitt hjärta. Män i läderhattar och läderjackor. Många ensamma män som bara kunde bonda när musiken spelades, men som skingrades när väl ljuset tändes och ljuden tog slut.

Siân som intervjuar alla och som lämnar goda intryck. Frontguy hälsade på henne efteråt, sa "thanks for coming" med ett osäkert leende. Följde upp det med "...what are you doing here?" och såg lite rädd ut. Hon förklarade att allt bara var ett sammanträffande, att hon var här för att hälsa på oss, och "see you in a week" då de spelar i London. Världen är liten, till och med Europa.