Äggkastaren
För ett par nätter sen hade jag en mardröm vars läskighetsklimax var barn och gamla mellanstadielärare. Så igår när jag är på väg hem till mor och far, på sista sträckan, är jag trött och lite grinig och har en begynnande huvudvärk. Jag ser några idioter komma emot mig på trottoaren (en av dem med en cykel, no less!) och tycker "jag tänker fan inte väja den här gången."
Till saken hör att jag är blind när jag går runt på stan. Jag ser ingenting, framför allt inte människor - och i synnerhet inte människor jag känner. Jag kan gå med blicken rakt fram och inte se vänner gå förbi mig. Alltså händer det ofta att folk skriker KARIN!! och jag rycker till a la "ojdå, var det du? Det hade jag ingen aning om, jag försökte inte alls ignorera dig, hur är det med dig nu för tiden?". Jag försöker inte ignorera folk, det var längesen jag insåg det meningslösa i det och att det faktiskt inte gör så ont att utbyta ett par meningar. Vuxet, va?
Alltså skriker någon KARIN!! när jag precis har tagit steget förbi idioterna, jag vänder mig om och där står så klart mellanstadieläraren. Och jag tror att jag hoppar till lite för högt, med lite för mycket skräck i blicken. Det blir pinsamt för jag står på ena kanten av trottoaren, och han på den andra, och jag väntar på att de andra idioterna ska fortsätta gå emellan oss eftersom jag plötsligt glömt att han är med i deras grupp. Det blir alltså en pinsam stund när jag står och inte säger något och han väntar på att jag ska komma fram och krama honom (do not want!!). Jag drar ur min hörlur ur örat lite för ivrigt och tappar ett örhänge på marken. Plockar upp det och tar nervöst av det andra också, ser mig skrämt om på resten av gruppen, och tar till sist ett litet skutt över till läraren. Och ger honom en kram.
Kommentarer:
Trackback