Your Window Into Madness

Det är lustigt hur jag aldrig vänjer mig vid hur mycket förändringar i min tinnitus skrämmer mig. Jag använder ordet "lustigt" för att försöka dra bort uppmärksamheten från att jag faktiskt är rädd på riktigt nu. Rent tekniskt sett vet jag att om det här en permanent inkarnation så är den hanterbar: bara att jag faktiskt somnade igår borde vara rätt lugnande. Och det är inte första gången jag har behövt maskera ljudet, så jag kan nog göra det igen. Och man vänjer sig, man vänjer sig – det kommer att bli lättare. Och i värsta fall finns det sömnmedel. (Och kanske...om jag lägger undan mina hörlurar och plockar fram mina öronproppar igen så kanske den lugnar sig igen. Men jag försöker att inte få upp mina förhoppningar.)

Nästa sommar är mitt tioårsjubileum.

Det är så frustrerande att man aldrig går säker och att det alltid kan bli värre. Vad har jag gjort den senaste tiden som har kunnat uppröra den? Druckit te, men å andra sidan har det aldrig lämnat några spår på morgonen förut. Det enda jag kan komma på är bandet som spelade på Starbreezefesten, men jag var aldrig särskilt länge därinne och det borde ha slagit till direkt. Sen finns det möjligheten som jag inte vill prata om. Den som enbart är mitt fel och heter iPod. Jävla skit.

Det hjälper inte heller att min hjärna, så fort den får chansen, "sjunger med".