Nanoinlägg 2
Must. resist. urge. to. delete. everything. and. start. over.
Hum, hum, hum. Precis så här var det förra året. Förstadagsångesten. Det är nu jag inser att jag inte kommer att kunna skriva något kvalitativt om jag också ska lyckas skriva mycket, för jag har redan börjat skarva. Och med skarva menar jag att jag har skrivit en långt stycke som bara tar plats. Och emellan alla meningar som jag faktiskt tycker om har jag klämt in andra som - just det - bara tar plats. Det känns som om jag fuskar.
En skiss, säger många. Av nano får man en bra grund att stå på som man senare kan redigera om till något presentabelt. Men, säger jag, det kommer jag aldrig att göra. För jag kommer inte vilja se skiten igen.
Bra övning, kan man också säga. Jag skriver faktiskt. Och varje gång man skriver övar man, och tanken med att öva är väl att man varje gång blir lite bättre. Men inte om man skriver såhär. Det är inte slumpmässiga ord på papper, men det ligger samtigt inte tillräckligt mycket tanke bakom för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv och min övning.
Men å andra sidan vill jag så gärna krossa mina vänner. Ach!
<I>Men å andra sidan vill jag så gärna krossa mina vänner. Ach!</i>
Och det är vad allt egentligen handlar om, i grund och botten!
Vad?
Jag antar att det enda du har sett hittills är inledningar? Det betyder ingenting. Förr eller senare kör alla (nästan) fast. I mitt fall kommer det att innebära att jag kommer att bli tvungen att antingen slänga in en helt onödig sexscen eller låta en zombie falla genom taket för lite action, och det kommer att förstöra allt och få mig att vilja ge upp. Tricket är att fortsätta i alla fall.
Allt det där som bara tar plats hör till. Efter november kan du ta bort det, så att du bara har kvar de meningar du tycker om!
(Förlåt. Jag har en massa ML-pepp i mig och ingen att leva ut det på.)
Ja, jo...förvisso. Om jag bara hade bättre utarbetat stridsplan kanske.