Your Window Into Madness

Min tinnitus har alltså varit dålig i drygt två veckor nu. Jag har inte velat skriva om det tidigare för...jag vet inte riktigt. Det är känsligt. Och det känns lite som att jag inte har gjort annat än att klaga på den i snart tio år (även om ration tänka-prata i verkligheten är rätt låg). Jag vet inte. Jag tror inte att jag faktiskt har pratat om den överdrivet mycket, men det är lite som top model-tjejerna som blir av med sitt hår när det är make overs. Just get over it already. Typ. Jag vet att allt skulle kunna vara mycket värre, tro mig. På alla plan.

Jag tycker inte om att behöva dra uppmärksamhet till den. Delvis för att det enda man kan tänka på när ens tinnitus är ovanligt dålig är hur ovanligt dålig ens tinnitus är ändå. Det är inte direkt lugnande eller upplyftande, och om jag inte pratar om det behöver jag inte fokusera på det. Delvis för att det känns som att jag orsakar besvär för andra människor med det. Till exempel känns det som om min mamma har lidit mer av att jag har tinnitus än vad jag själv har de senaste åren.

Navelskådaren inom mig som alltid vill peka på yttre anledningar för den sortens Duktigflickeri hänvisar till högstadiet och de första veckorna av konstanta öronproppar då många av mina kompisar och lärare tyckte att det väl var dags att ta ur dem nu. För de tyckte att det var besvärligt. Och jag förstår dem! Vilken lärare vill ha en elev som helt stänger in sig i sig själv under lektionerna? Vem vill umgås med en vålnad som bara hänger efter en hela dagarna utan att delta i gemenskapen? Som tur är insisterade min mor på att jag skulle fortsätta ändå, och faktiskt blev det lite bättre efter ett tag. Framför allt blev det inte ännu värre.

Det är inte kul att ha öronproppar bland folk. Det är som att smälla upp en mur omkring sig som man krymper ihop bakom. Man hör inte och man hörs inte. Och det enda som fyller ens huvud är det där jävla ljudet.

Nu har jag öronproppar igen. Inte alltid, som jag hade då. Mest för att jag inte går i en skrikig högstadieskola längre. Men det är fortfarande deprimerande. Därför är jag glad så länge jag slipper sätta i dem. Sansade universitetsseminarier går an, stadstrafik i fuktigt väder gör det inte. Om människor pratar med mig får jag glömma ljudet ett tag. Och även om det alltid är lika jobbigt när min uppmärksamhet inte längre är odelat riktad mot någonting annat och suset och ringande och gnisslet träder in i mitt medvetande igen så är de där pauserna små livbojar.

Men jag kommer fortfarande inte ifrån känslan av att vara jobbig. Jag tyckte inte om att sitta på skrivträffarna och le och nicka och bara förstå hälften av vad folk säger. Ändå kunde jag inte dra mig till att förklara, 'ursäkta, jag hör inte vad du säger för jag har öronproppar i'. Det är svårt att prata med öronproppar. Man har inget sätt att anpassa ens röstvolym på. Och så känns det ännu mer som om man druknar, som om man försvinner längre bort från omgivningen. Därför stannar man hemma. Man isolerar sig ännu mer.

Isolationen som jag ibland föredrar, för den gör att jag slipper vara jobbig. När jag är ensam hemma får jag sörja ifred. Men det fina med det hela är att tinnitus deprimerar och att tinnitus blir värre vid depression. Alltså borde man inte isolera sig bakom vare sig dörrar eller öronproppar. Men det är svårt att låta bli.

En sak som skiljer sig från första gången är att jag inte hatar öronpropparna lika intensivt. Då när jag nyss var femton fyllda var de symbolen för allt som var fel. Plus att de gjorde ont. Vissa dagar var det som om någon högg mig i öronen med en kniv och många gånger skolkade jag från mina sista lektioner bara för att få gå hem och ta ut djävulskapen. Nu har de, förutsatt att jag är ensam, blivit en sorts trygghet. Jag vet att jag är säker bakom dem. För de skyddar mig inte bara från ljuden som gör ont, de skyddar mig också från oron. Jag behöver inte vara orolig för om de här ljuden som jag utsätter mig för nu kommer att göra allt värre. Och det är en enorm lättnad.

På många sätt påminner de här nya (inbillade) ljuden i mitt huvud mig om när jag först fick tinnitus. Jag kan lugnt säga att det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Det är lättare den här gången, men att allt är så likt hur det var då är en svårighet i sig. Det har redan gått två veckor sedan det blev illa igen, men samtidigt har det bara gått två veckor sedan det blev illa igen. Jag jobbar på att göra ljuden 'mina'. Om de kan bli trygghetsljud vore det underbart, men det kommer att ta lång tid om det händer alls. Förhoppningsvis lugnar de sig, men jag vet inte om det är lönt att hoppas. Jag ska boka en läkartid. Jag vill helst bara vara lite mer känslomässigt stabil innan det händer.

Om jag har riktig tur är förändringen bara ett symptom på något annat. En infektion av något slag, säg. Men jag vill som sagt inte hoppas för mycket. Det enda jag litar på är att jag kommer att vänja mig så småningom. Allt kommer att bli lättare.


Det får räcka så. Nu har jag pratat om min tinnitus, förhoppningsvis behöver jag inte göra det igen på ett tag.