Your Window Into Madness

Bortsett från ett omotiverat och ibland skrämmande förakt för den yngre generationen har jag inga problem med att åldras. Jag är bara lite ivrig ibland. Här beskriver jag mig själv som 24, för mer än ett halvår sedan. I verkligheten hände det inte förrän igår.


(Och vad fan är det här? "Jag har inga problem med att åldras", säger hon med handen på pannan och en fot dramatiskt utsträck från schäslongen, "one certainly learns to appreciate life whilst one still has it". 24 år gammal! 24 är ingenting.)

Det kanske är en ny utveckling ("min! Jag kom på den!") eller bara en av mänsklighetens oundvikligheter ("jag är precis lika bra som alla andra innan mig!"), men är inte livet till för att betraktas från en mysig, viktoriansk fåtölj (med eller utan öronlappar)? Jag tänker mig alltid den punkt som jag befinner mig på för tillfället (när jag var 14, 18, 19, 22, är 24) som en pipa i mungipan och sentimentalt halvslutna ögonlock. Alltid sitter jag på den nötta sammeten som är livets höjdpunkt - aldrig har det varit eller kommer att bli bättre än sä här. Jag dricker ofta ur nostalgins det-var-bättre-förr-bägare, men innerst inne känns det likväl som att det var hit jag var tänkt att komma. Det är nu jag är allt jag kommer att vara.

Vilket både är upplyftande och nedslående. Är det här allt? frågar sig den vän av ordning som är min självkänsla. Det här är allt! svarar den mer positivt lagda halvan av schizofrenin. Framtiden finns inte.

Det är själv- och nutidscentrerat, men vad kan jag säga? Jag är 80-talist.