Your Window Into Madness

Så den dåliga nyheten är att jag ramlade tre gånger på väg till skolan idag. Den goda nyheten är att jag bara föll en gång på vägen hem. I needs new shoesies.

Dagens översättningslektion irriterade mig. På riktigt. Men jag kan ändå inte sätta fingret på exakt varför. Jag håller inte alltid med om vad folk säger, så varför skulle det störa mig så mycket när det händer nu? Det gick inte att nonchalant himla bort Herr Ks argument för vad som är pretentiös citatteknik.

Jo. Det som borrade in naglar i min ryggrad ("Öööh, jag fattar inte, vad ska det betyda? Jag kan inte läsa in känsloupplevelser i slumpmässigt rabblade verb och substantiv som 'borra', 'naglar' och 'ryggrad' med några prepositioner och pronomen inkastade i mitten. Jag är en enkel människa som föraktar allt som inte 'säger det som det är' och blir arg och gnällig när jag inte förstår.") var att så mycket av det som pekades ut som typiskt pretto och medelklass-som-vill-vara-överklass var saker som jag tyckte var rätt naturliga.

Helgens enda negativa upplevelse (focus on the positive, right?) var när little miss Norrman frågade efter vägen till Grand Hôtel, fick en korrekt vägbeskrivning och sedan gav mig en blick som sa "shut up, assface" samtidigt som hennes mun sa "nej, Grand Hôtel". Om du nu vet så himla bra var det ligger och inte ligger kanske du inte hade behövt fråga efter vägen till att börja med, smartass.

Annars var Lambchopkonserten förträfflig. De spelade alla låtar jag ville höra, förutom Low Ambition, och det kan jag leva med.



- Hur sänker man ett norskt fartyg?
- Man sjösätter det.

Juuust det. Norwegians are stupid.

Jag som skulle vara duktig den här terminen och alltid börja i tid. Det verkade funka också om man ska lita på Mats. Att det alltså blev enklare och roligare och bättre. Men, men. En hafsöversättning hit eller dit. Right, folks?

Så om jag bara kunde sätta igång...vänta, vad nu? Vad är det här? En kokosnöt? Det kan inte vara kokosnöten jag köpte häromdagen, den som Mike besjälade. Den hade inte en spricka i huvude- jag menar, i sig. Better go bash it to pieces before it goes bad!

Min tinnitus har alltså varit dålig i drygt två veckor nu. Jag har inte velat skriva om det tidigare för...jag vet inte riktigt. Det är känsligt. Och det känns lite som att jag inte har gjort annat än att klaga på den i snart tio år (även om ration tänka-prata i verkligheten är rätt låg). Jag vet inte. Jag tror inte att jag faktiskt har pratat om den överdrivet mycket, men det är lite som top model-tjejerna som blir av med sitt hår när det är make overs. Just get over it already. Typ. Jag vet att allt skulle kunna vara mycket värre, tro mig. På alla plan.

Jag tycker inte om att behöva dra uppmärksamhet till den. Delvis för att det enda man kan tänka på när ens tinnitus är ovanligt dålig är hur ovanligt dålig ens tinnitus är ändå. Det är inte direkt lugnande eller upplyftande, och om jag inte pratar om det behöver jag inte fokusera på det. Delvis för att det känns som att jag orsakar besvär för andra människor med det. Till exempel känns det som om min mamma har lidit mer av att jag har tinnitus än vad jag själv har de senaste åren.

Navelskådaren inom mig som alltid vill peka på yttre anledningar för den sortens Duktigflickeri hänvisar till högstadiet och de första veckorna av konstanta öronproppar då många av mina kompisar och lärare tyckte att det väl var dags att ta ur dem nu. För de tyckte att det var besvärligt. Och jag förstår dem! Vilken lärare vill ha en elev som helt stänger in sig i sig själv under lektionerna? Vem vill umgås med en vålnad som bara hänger efter en hela dagarna utan att delta i gemenskapen? Som tur är insisterade min mor på att jag skulle fortsätta ändå, och faktiskt blev det lite bättre efter ett tag. Framför allt blev det inte ännu värre.

Det är inte kul att ha öronproppar bland folk. Det är som att smälla upp en mur omkring sig som man krymper ihop bakom. Man hör inte och man hörs inte. Och det enda som fyller ens huvud är det där jävla ljudet.

Nu har jag öronproppar igen. Inte alltid, som jag hade då. Mest för att jag inte går i en skrikig högstadieskola längre. Men det är fortfarande deprimerande. Därför är jag glad så länge jag slipper sätta i dem. Sansade universitetsseminarier går an, stadstrafik i fuktigt väder gör det inte. Om människor pratar med mig får jag glömma ljudet ett tag. Och även om det alltid är lika jobbigt när min uppmärksamhet inte längre är odelat riktad mot någonting annat och suset och ringande och gnisslet träder in i mitt medvetande igen så är de där pauserna små livbojar.

Men jag kommer fortfarande inte ifrån känslan av att vara jobbig. Jag tyckte inte om att sitta på skrivträffarna och le och nicka och bara förstå hälften av vad folk säger. Ändå kunde jag inte dra mig till att förklara, 'ursäkta, jag hör inte vad du säger för jag har öronproppar i'. Det är svårt att prata med öronproppar. Man har inget sätt att anpassa ens röstvolym på. Och så känns det ännu mer som om man druknar, som om man försvinner längre bort från omgivningen. Därför stannar man hemma. Man isolerar sig ännu mer.

Isolationen som jag ibland föredrar, för den gör att jag slipper vara jobbig. När jag är ensam hemma får jag sörja ifred. Men det fina med det hela är att tinnitus deprimerar och att tinnitus blir värre vid depression. Alltså borde man inte isolera sig bakom vare sig dörrar eller öronproppar. Men det är svårt att låta bli.

En sak som skiljer sig från första gången är att jag inte hatar öronpropparna lika intensivt. Då när jag nyss var femton fyllda var de symbolen för allt som var fel. Plus att de gjorde ont. Vissa dagar var det som om någon högg mig i öronen med en kniv och många gånger skolkade jag från mina sista lektioner bara för att få gå hem och ta ut djävulskapen. Nu har de, förutsatt att jag är ensam, blivit en sorts trygghet. Jag vet att jag är säker bakom dem. För de skyddar mig inte bara från ljuden som gör ont, de skyddar mig också från oron. Jag behöver inte vara orolig för om de här ljuden som jag utsätter mig för nu kommer att göra allt värre. Och det är en enorm lättnad.

På många sätt påminner de här nya (inbillade) ljuden i mitt huvud mig om när jag först fick tinnitus. Jag kan lugnt säga att det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Det är lättare den här gången, men att allt är så likt hur det var då är en svårighet i sig. Det har redan gått två veckor sedan det blev illa igen, men samtidigt har det bara gått två veckor sedan det blev illa igen. Jag jobbar på att göra ljuden 'mina'. Om de kan bli trygghetsljud vore det underbart, men det kommer att ta lång tid om det händer alls. Förhoppningsvis lugnar de sig, men jag vet inte om det är lönt att hoppas. Jag ska boka en läkartid. Jag vill helst bara vara lite mer känslomässigt stabil innan det händer.

Om jag har riktig tur är förändringen bara ett symptom på något annat. En infektion av något slag, säg. Men jag vill som sagt inte hoppas för mycket. Det enda jag litar på är att jag kommer att vänja mig så småningom. Allt kommer att bli lättare.


Det får räcka så. Nu har jag pratat om min tinnitus, förhoppningsvis behöver jag inte göra det igen på ett tag.

Idag spärrades stora delar av Uppsala av på grund av ett bankrån och ett bombhot. En bekant till mig (jag säger 'bekant' för att dra ned längden på kedjan det egentligen rör sig om (Mikes arbetskompis - Mike - jag - er) ögonvittnade. Tydligen slog snubben sönder SEBs skyltfönster, skrek på väktaren som till sist gav honom en okänd summa pengar, för att sedan (och det här är det bästa av allt) hoppa ut genom fönstret, ställa en låda som han har skrivit 'BOMB' på på gatan och sedan åka iväg på en moped.

En låda – som han hade skrivit 'BOMB' på.

Tydligen var affären bredvid tvungna att ringa tillbaka polisen som inte hade sett den, varpå hela stan strax spärras av.

Men som en extra bonus fick bagarna på konditoriet ett par dörrar bort dispans från evakueringen för att de skulle hinna sätta sina jäsdegar. "Men ett par brända bullar får man stå ut med när det är en allvarlig situation som den här." De andra butiksägarna var lika ödmjuka de, ett par timmars förlorad handel får man ju stå med.

Jag förstår att det inte var roligt för de som var inblandade, men jag kan inte sluta fnittra. Allt låter så småstadsaktigt.

Imorgon ska jag försöka hitta ett par skor med bättre grepp än ett par converse och kanske skriva om mitt tillstånd. Vi får se hur det går.

Jag vill inte. Så enkelt är det nog. Jag vill inte skriva, och jag tycker inte om hur jag blir när jag försöker fast jag inte vill. Jag tycker inte om att kunna sitta och bara stirra ut i luften timme efter timme och hela tiden vara överkänslig och aggressiv. Och jag tycker inte om att behöva låtsas som om jag inte bara vill gå hem och gråta. Jag orkar inte med romanskrivande utöver all annan skit. Det räcker nu. Jag vill bli glad igen, och romanen är inte rätt väg dit.

Jag vet att jag skulle kunna klara av att skriva klart den, men JAG VILL INTE. So fuck it. I år förlorar jag. Fucking fuck it.

Says Mats: Du är en stjärna.


Wii!

Idag har jag fikat med Johan och haft ett runologipass. Och det är allt. Och när jag säger "allt" så menar jag allt.

Okej, jag har poppat popcorn, tittat på House och slöläst folks lj-back catalogues också. Jag har inte skrivit ett endaste ord, jag har inte läst materialet till morgondagens seminarium och jag har inte gjort något vettigt. Alls. Jag vet faktiskt inte hur dagen har passerat, om jag ska vara ärlig.

Och nu är jag rädd för att gå och lägga mig.

Nej, det finns verkligen ingen som helst anledning i hela världen för min berättare att plötsligt räkna stavelser. Men jag behöver något som inte bara är blablablabla. Inga ord, än så länge. Men vad är november utan en galen slutspurt?

Det var ju faktiskt jävligt korkat att gå till Storken. Jag fattar inte hur jag kan ha så svårt att bedöma ljudvolymer.

Jag behöver verkligen skrivträffar. 2 835 ord och en ny sympati för min berättare.

Tyvärr tror jag att mina hjärna påverkades en aning av 12-timmarssessionen igår. Plötsligt såg jag orden "en ensam vandrare i mörkret" på skärmen. Sedan kläckte hon ur sig "Jag vill fortfarande tro det. Att vi alla har något inom oss som förlåter allt vi gör mot andra människor." Jag vet vem som pratar sådär, och han hör inte hemma i den här romanen.

Dessutom har jag framgångsrikt identifierat min nanoteknik. Karins romanskrivartips: Ta en mening och gör det till grunden av din roman. Ta en mening, och hänvisa till den oavbrutet. Ta din mening, och upprepa den med variationer. Skriv meningen du tagit på läsarens näsa.

Än så länge är jag faktiskt hyfsat nöjd med vad jag har skrapat fram. Ingen kommer att få se det, men det kräver helt klart mindre redigering än mina tidigare år...säger jag nu. Och den ultimata drivkraften. Ett ord är alltid ett ord. Skillnaden mellan 8240 och 8241 är ENORM...när widgeten till slut bestämmer sig för att uppdateras.

ETA: Men...FU, widget! Update already!! GAH!!!
ETA: OMG WIDGET! WHAT'S WRONG WITH YOU!!?

Varför är Mats så avundsjuk på Karls scanner? Han använder den ju inte.

Vinters första brasa brinner i vårt vardagsrum. Mike och Jonas sitter och spelar tv-spel. Jag lägger mig inte i, för min tv-spelarstil passar sig inte för sällskap. Jag är mätt och omgiven av ljud. Det är rätt okej, faktiskt. Dessutom luktar det gott av brinnande ved. Och på spisen står en stor gryta med en massa konservburkar i. Engelsmännen är fan inte kloka. De bygger stora delar av sin s.k. matkultur på konservburkar. Ska kanske gå och köpa lite kastanjer. Det vore trevligt.

Och min nano ligger döende i hallen.

Så den är gammal, men sann! Wikipedia är vår vän och vägen till all sann kunskap. Wikipedia och Bibeln.

Det är lustigt hur jag aldrig vänjer mig vid hur mycket förändringar i min tinnitus skrämmer mig. Jag använder ordet "lustigt" för att försöka dra bort uppmärksamheten från att jag faktiskt är rädd på riktigt nu. Rent tekniskt sett vet jag att om det här en permanent inkarnation så är den hanterbar: bara att jag faktiskt somnade igår borde vara rätt lugnande. Och det är inte första gången jag har behövt maskera ljudet, så jag kan nog göra det igen. Och man vänjer sig, man vänjer sig – det kommer att bli lättare. Och i värsta fall finns det sömnmedel. (Och kanske...om jag lägger undan mina hörlurar och plockar fram mina öronproppar igen så kanske den lugnar sig igen. Men jag försöker att inte få upp mina förhoppningar.)

Nästa sommar är mitt tioårsjubileum.

Det är så frustrerande att man aldrig går säker och att det alltid kan bli värre. Vad har jag gjort den senaste tiden som har kunnat uppröra den? Druckit te, men å andra sidan har det aldrig lämnat några spår på morgonen förut. Det enda jag kan komma på är bandet som spelade på Starbreezefesten, men jag var aldrig särskilt länge därinne och det borde ha slagit till direkt. Sen finns det möjligheten som jag inte vill prata om. Den som enbart är mitt fel och heter iPod. Jävla skit.

Det hjälper inte heller att min hjärna, så fort den får chansen, "sjunger med".

Idag tar jag ledigt från Nano. Kanske inte så smart med tanke på att jag hittills har lyckats hålla takten rätt bra (tre dagar, alltså), men jag känner verkligen inte alls för att försöka. Dessutom måste jag ju ge mina fiender en chans. Did I just go plural on your ass? Damn straight!

Annars inte så mycket. Lite kinkig, kanske. Och fortfarande överväldigad av gotiskan (seriously - vi kommer att ha en munta där vi ska läsa och översätta Silverbibeln). Men runologin verker okej, jag ska bara komma ihåg att faktiskt plugga lite hela tiden.

November kommer att ta kål på mig. På riktigt.

Allvarligt. För att göra en banoffee pie måste man koka en konservburk med kondenserad mjölk - i tre och en halv timme. Med risk för explosioner.

Jag tror jag måste göra en.

Två nätter i rad har jag nu drömt om Stephen Fry. Vi har pratat och jag har på ett väldigt desperat sätt försökt imponera på honom och få honom att tycka om mig. Första natten skrattade han faktiskt åt något jag sa (som dessutom inte var helt korkat! Men det var någon sorts Star Wars-trivia...), och idag vaknade jag mitt i ett intensivt försök att räkna ut längder på sidor på trianglar för att visa honom att jag inte är helt bakom flötet.

När jag sen hade slagit upp ögonen och det senaste numret av Edge är det första min blick landar på ett namn. Stephen Frys.

...but it will never be.